Nitro 17 – On to The Other Side

Skivbolag: Drunkabilly Records
Utgiven: 2008
Speltid: 40 Min
[rating:2]

Nitro17 bildades 2004 av Jo Fischer (Desperado Five) på sång, Tex Morton (bl.a. Mad Sin) på gitarr, Ralph Summers (Spo-dee-o-dee) på ståbas och Stephane Doucerainz (Nikki Sudden) på trummor. Musiken är en mix av punk, psychobilly, garage, ska och rock ‘n’ roll.

On To The Other Side innehåller 12 spår mixad av ovanstående influenser. Första spåret Soft Like Velvet öpnnas gitarren och liknande riff förekommer på flera spår som en röd tråd. Låten är punkaktig med tjatig text och refräng. Melodin fastnar lätt i skallen, efter första lyssningen kom jag på mig själv mumla melodin flera gången. In The Night heter andra spåret, här är det där riffet jag skrev om tidigare. Påminner mycket om förra spåret både musik-och textmässigt. Lika snabbt som SKA influenser dök upp försvann dem för att bäddas in i punk/garage.

Mycket punk/garage influerat hittills, tredje spåret Couldn’t Care Less likaså, Början är lite lugn, skön med ett lugnande sväng som övergår till mer rock ‘n’ roll/punk med en sväng av garage. Nitro 17 är mycket populära i Tyskland, de har sålt slut på många gig i framförallt Berlin, så som ett litet tack eller hyllning heter fjärde spåret Berlin.
Konstig, lite 60-tals varning för utomjordingar eller Twilight känslan får jag när jag lyssnar på låten som är en av de sämre på skivan…
Blanda sex och kokain så får man titeln på kommande spår; Sexoine, den börjar lite segt men ju närmare refrängen kommer desto bättre blir den. Vid refrängen är låten skitbra tyvärr bara att det inte håller i sig. Mot slutet av låten är det bästa på låten.
Better Times heter sjätte spåret, ”here come’s the slappin’ bas och fast drums” Detta är absolut en av de bästa på skivan, här stämmer allt!

Från bättre tider till sämre tider hamnar vi på det sjunde spåret “Poor Mans Child”, trots det lugna tempot i början och Jo’s inbjudande röst övergår musiken till punkrock. Texten är riktigt bra, för inte glömma det musikaliska. SKITBRA!
På kommande spår Lost Rider är det punkrock för hela slanten, man vaggas in i punkens härliga minnen och där är man förlorad, punkminnen samlas och man går tillbaka i tiden då man var punkare (ett kort tag i alla fall) Men trots detta är det inte den sortens punk, utan mer rock… punkrock.
I will Dispraise är det nioende spåret, från början till slut är det punkrock, musikaliskt sätt även en av de bästa…
Tioende spåret går under titeln As Daylight Turns Into Night, Jo Fischer har en annorlunda sångröst som han gärna använder på alla håll och kanter han kan, och här använder han den till max. Han vrider och vänder på stämbanden som Ralph Summers gör med strängarna på sin ståbas. Mestadelen av låten är riktigt bra, det bästa kommer ungefär vid halva låten fram till slutet.
Fram med romflaskan, nu är det dags för SKA, jag är personligen ingen SKA-fantast, det finns dem låtar som är bra men detta är inte en av dem…
Nu är det dags för sista spåret på denna platta från Nitro 17, Panic heter den med country/garage stil… avslutar dem denna platta som började med ösig punkrock/garage.

Avslutningsvis, punkrock med ståbas med 60-tal, garage rock ‘n’ roll influenser med psychobilly i grunden.
Det finns ett benämning som jag läste på nätet som passar in riktigt bra; Rock’n Roll Reloaded.
Jo Fischer har en utmärkande sångröst som påminner väldigt mycket om sångaren i finska metalbandet HIM.

Låtlista:
01. Soft Like Velvet
02. In To The Night
03. Couldn’t Care Less
04. Berlin
05. Sexoine
06. Better Times
07. Poor Mans Child
08. Lost Rider
09. I Will Dispraise
10. As Daylight Turns To Night
11. Hot Beads Of Sweats
12. Panic

Myspace: www.myspace.com/nitro17